Berlin Marathon 2018, sub 3!

Det var efter mitt första marathon, i Berlin 2012 som jag blev fast. Jag hade den bästa känslan och visste då att jag skulle springa fler maror, även om det tog några år till innan jag bestämde mig för att träningsmålet att springa sub 3 innan 40 år.

Som jag skrev i tidigare inlägg skulle jag den här gången tro på att jag klarade av att springa under 3 timmar, det hade jag inte riktigt vågat tro på innan. Min tränare, BG Nilensjö trodde på mig och jag har aldrig känt mig så säker som nu på att jag skulle klara mitt mål. Med all träning under sommaren måste det bara gå. Visst tvivlade jag ibland och undrade om jag inte varit lite kaxig i förra inlägget och på instagram. Bett folk följa mig, tänk om jag inte skulle ha en bra dag?

Vad jobbigt det ändå skulle bli, fast att jag springer för min skull och inte för instagram eller blogg. Jag kan ju inte göra mer än mitt bästa.

Anledningen till att ibland tvivlade var att jag de senaste dagarna känt oro för att bli sjuk, barnen har hostat och snörvlat och det går ju inte att undvika dem. Dessutom sov minstingen i min säng under 3 nätter vilket inte bara innebär närhet utan även några sparkar och störd sömn. Det hade ju varit så typiskt om jag skulle bli sjuk till den stora dagen, då jag skulle springa under 3 timmar på mitt 9:e marathon. Det kliade i näsan och jag åt vitlök, kolhydrater direkt efter träningen och drack ingefärsshots. Försökte gå och lägga mig tidigt.

Som tur var blev jag inte värre och på söndagen när jag vaknade vid 6:15 (innan klockan ringde) kände jag ingeting i näsan. Det var nog bara maratonnerverna som jag kände av dagarna innan.

Vi cyklade (5 km) till starten. vi hade egentligen behövt vara där lite tidigare då det var fullt med folk och svårt att komma fram. 30 minuter innan var jag i närheten av startblock C. På mässan hade jag bett om att få byta från D (sluttid 3:00-3:15) till C med en förväntad sluttid på 2:50-3:00 timmar. Förutom att jag skulle springa under 3 timmar tänkte att det inte skulle bli lika trångt. Jag joggade lite halvhjärtat fram och tillbaka bland massor av löpare. Det gick inte att köra några längre fartökningar då folk sprang i bredd, kors och tvärs samt stannade tvärt utan förvarning. Jag var glad att jag skulle springa i topp för det blev ändå snabbt varmt när solen värmde. 10 minuter innan start ställde jag mig i fållan, kände mig fortfarande lugn, nästan för lugn, brukar vara mer taggad inför 5 km:s lopp… Jag hann ta ett foto och stretcha lite.

Startskottet gick och jag behärskade mig. Det skulle gå långsamt de första 6 km, inte snabbare än 4:12 tempo. Första km gick på 4:19, så jag kände att jag ändå fick skärpa till mig lite och vakna. Jag sprang en km med Fredrik från Motala, supertrevlig kille som skulle springa lite snabbare än jag. Han lät inte andfådd alls, jag vågade inte slösa energi på att prata så jag sa, vi ses i målet.

Mina baksidor kändes väldigt stela och jag tänkte att det skulle kunna bli ett problem, om de börjar krampa kommer jag att behöva sänka farten. Km efter km gick av bara farten. Det var trångt och ofta fick jag sänka farten och springa om på trottoarer. Trodde inte att det skulle vara trångt i grupp C men det verkade vara flera där som inte skulle starta i den gruppen.

Jag har ju sprungit loppet 2 gånger innan så jag visste ungefär vad som väntade mig och jag började längta efter olika delar av banan. Framförallt till sista delen då mina föräldrar och barn skulle heja på mig. För två år sedan när jag sprang hade jag det tuffare och jag var glad över att känslan vid varje km var så mycket lättare i år. Det hjälpte mig mycket mentalt.

Jag delade in loppet i olika delar, första milen ”uppvärmning och behärskning”. Den sprang jag på ca 42 min. Efter 12 km tog jag min första gel. Vid 14 km tänkte jag, nu har jag redan sprungit 1/3 del av loppet. Sedan gick det ganska snabbt att springa fram till 21,1 km:s markeringen.

Jag sprang enligt plan, runt 4:11 för att vara på den säkra sidan och det innebar att jag sprang halvmaran strax under 1:29. Att jag ändå sprang lite snabbare än vad jag behövde berodde på att jag mentalt ville ha råd att ta nästa del av loppet lite långsammare. Vid 22 km tog jag min andra gel och konstaterade att baksida lår fortfarande kändes men att det inte blivit värre. Någon gång där blev jag stucken av en geting och fokuset från baksida lår försvann ett tag. Jag kom i kapp farthållarna men tyckte att det gick lite för långsamt så jag sprang om dem och hoppades inte behöva träffa på dem igen.

Vid 24 km fick jag en liten svacka men då bestämde jag mig för att klatscha med några barn så att jag skulle få lite energi. Jag blev även inspirerad av en energisk tjej som hejade på publiken och verkade väldigt glad. Sedan visste jag att det vid 27,5 km skulle komma en gel-station och att jag då nästan sprungit 2/3 av loppet!

Nu började loppet på allvar och nu skulle det bli spännande. Det här gjorde att jag kom in i en bra period, och när jag vid 33 km sprang förbi min familj och ”vår” lekpark kände jag mig superstark.

Bara 10 km kvar (jag förstod att mitt lopp skulle bli en bra bit längre eftersom jag sicksackade en del och tog många ytterkurvor. Jag räknade med att mitt lopp skull blir närmare 43 km så blev det istället en bonus om banan var kortare än så. När det var en mil kvar förstod jag att det skulle gå vägen. Min energiplan fungerade bra (tog ytterligare en gel vid 33 km och en vid 39 km) och det enda jag var lite orolig för var ev kramp. Vid 35 km visste jag att det räckte med 4:20 tempo för att klara mitt mål och det var så skönt mentalt att veta. Jag behövde inte pressa mig.

Jag sprang om många frustande människor och de sista 2 km sprang jag som snabbast runt 4.04. Mannen bredvid mig skrev de sista 100 metrarna JAAAAA och jag började gråta av lycka. Viken fantastisk känsla att all träning gett resultat.

Tiden blev 2:58.39, plats 88.Foto taget av en annan löpare från Motala.En öl i mål och mycket stretch, väntade in mannen som sprang sitt första marathon någonsin. Han startade en timme efter mig så jag hade mycket tid att stretcha. Det blev även en eller två persbärs senare, favoriten Weizen Kristall. Lämnade mina RoadHawk i Berlin, de har gjort sitt med många träningspass och två marathon. Jättenöjd med att springa i så lätta skor.

4 kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras