Jag gillar utmaningar så när jag fick frågan om Ramisklassikern svarade jag JA utan någon tvekan.
Ramisklassikern är en ny multisportutmaning med fyra grenar som utförs individuellt under 12 månader. Tack vare att man har lång tid på sig att genomföra delmomenten är det en utmaning som också passar för den som inte räknar sig som rutinerad.
Först ut var Toppturen, 400 höjdmeter på en dag. Det var 23 år sedan jag var ute på en topptur under GIH tiden, och mitt svaga minne därifrån var att det gick bra att ta sig fram. På den tiden grävde vi även en bivack som vi sov i och det skulle jag tack och lov inte behöva göra om (-: Sova ute är inget för mig då jag frös som bara den. Den här dagen skulle bli kall, det var -14 när jag vaknade men det skulle inte blåsa så mycket. Guiden Anna ringde dagen innan för att tipsa om klädval så jag klädde mig lite varmare än om jag skulle åkt längdskidor. Jag svettas inte så lätt så jag behöver relativt mycket kläder. Underställ, tunn långärmad, tunn väst, lite tjockare vindtätt tröja och vindjacka. Jag tog med mig en fleece att ha på mig under lunchen
Jag var på plats vid 8:30 för att få hjälp med all utrustning och vid 9 fick vi genomgång av turen och en säkerhetsgenomgång. Det kändes tryggt att ge sig av.
Vi tog soffliften upp och började tura lätt uppför i ca en timme, det snöade lätt så utsikten blev vi snuvade på men det var inte helt vitt så man kunde ändå se fjällen. Det var ett skönt tempo, nästan lite långsamt men jag var glad över att inte känna att jag hindrade gruppen från att uppleva så mycket som möjligt
Sen tog vi av stighudarna för att åka utför. I djup snö så för mig gick det inte snabbt… men gruppen väntade så snällt på mig och var förstående för att jag inte har samma offpist vana. Det var häftigt att åka även om jag ramlade flera gånger.
Därefter började en brant stigning uppför Ösjökläppen, det var jobbigt men vi pausade flera gånger för att pusta ut. Det var riktigt bra träning för sätet!
Vi åkte ner och då var det dags för lunch bland träden. Det var gott med varmt chaite och mackor.
Sen gick vi uppför Ösjökläppen igen och åkte ner, då visste man vilken härlig åkning utför som väntade och jag blev lite tryggare i min åkning.
Jag tittade på klockan såg att 400 höjdmeter var avklarade, skön känsla att veta att jag redan klarat av utmaningen. 2,5 timmar var kvar så nu började vi gå hemåt även om det skulle bli en omväg för att nyttja hela tiden.
Efter en del uppför skulle vi sedan ner genom en skog. Jag frågade ska vi verkligen åka här, jag sa guiden Anna, ta det bara lugnt. Det var jättekul och precis lagom utmanande för mig som inte är den tuffaste utför. De andra deltagarna kunde välja tuffare vägar så det fanns verkligen något för alla nivåer.
När vi väl var framme så var jag full av intryck, behövde verkligen smälta utmaningen. Även om det inte var ansträngande under tiden så var jag helt slut, mör i hela kroppen.
Mentalt kände jag mig väldigt stärkt av att jag klarat av den första utmaningen och nu har jag ett minne för livet.
Det blev över 500 höjdmeter och jag kan checka av toppturen!

Vegetariskt till dottern!
Det var en spännande meny och super gott!
På mor Britas serveras närodlad och lokalproducerat mat i en mysig och trevlig miljö. Varje kväll en ny 3 rättersmiddag, den vi fick njuta av var:
Förrätt: Bakad lök, hasselnötter och västerbottenost
Huvudrätt: Dovhjort, rödkål, kantareller och havrerisotto
Efterrätt: Churros med meseglass