Igår sprang jag Salomon 27k för andra året på raken.
1 min till start!
Jag sprang återigen med min man och mitt fokus låg på upplevelse och inte på prestation. Gillar att ha det fokuset som omväxling, även om jag älskar att tävla är det ändå lite jobbigt innan.
Fast att upplevelsen styrde ville jag springa lite fortare än i fjol då det i år inte skulle vara lika geggigt. 
Första 3 km var väldigt varma. Svetten rann som aldrig förr. Sen kom vi upp lite och kände av vinden. Jag stannade en hel del och filmade med min Gopro. Låter bilderna nedan tala.
Även om jag inte sprang så mycket som jag hade kunnat blev det såklart jobbigt i de branta uppförsbackarna. Jag märker att jag blivit bättre på att springa utför även om det fortfarande finns mycket att jobba på där.
Hela loppet tänkte jag på den sista sträckan på ca 3 km. Då har fjället tagit slut och loppet går på en skogsstig. Löpning jag är relativt van med. Där skulle jag ta ut mig rejält och springa om en hel del. Det gjorde jag också. Skönt att känna sig stark i slutet.
Av med de halvfuktiga skorna.
Även om det var mycket torrare mot i fjol var det fortfarande ganska geggigt i mitten av loppet. Men den här gången kunde jag springa på där utan att sjunka ner till knäna. Det bidrog helt klart till att jag sprang 18 min snabbare. Den är gången var som sagt inte tiden det viktigaste men nu kan jag ändå inte låta bli att tänka på hur snabbt jag skulle kunna springa loppet om jag inte stannade i ca 20 min och fotade samt sällskapsfick i vissa halvbranta backar istället för att springa. Men å andra sidan blir det inte lika njutbart att springa snabbare.