Jag anmälde mig ganska sent till Östgötamaran 21 km. Främst för att jag inte visste hur mycket tid jag skulle ha för lopp i o m att vi börjat renovera vårt nya hus. Men som vanligt har jag en förstående familj som anpassar sig efter mig. Sen tycker de så klart att det är roligt att det går så bra för mig i tävlingssammanhang.
Jag skrev på instagram att Östgötamaran skulle vara ett träningspass för mig, kanske uppfattades det som lite drygt och att andras prestation förringades, men anledningen till att jag kallar tävlingar för träningspass är att jag slipper bli nervös innan. Jag har klarat årets mål men är fortfarande motiverad att träna hårt fast utan press. Mitt mål var att springa i mitt maratontempo så länge det gick, en km i taget. Att hitta mitt flow och njuta av ett hemmalopp.
Starten gick kl 10 vilket är en tid jag föredrar. Jag hade hämtat nummerlappen dagen innan så det var perfekt att jogga de 2 km till Tyska Torget som en uppvärmning. Det var en riktigt kall morgon (bara någon plusgrad) så jag hade lite svårt att bestämma klädsel för dagen. Vanligtvis föredrar jag att springa i shorts men igår fegade jag ur och tog tights. Till det en tunn långärmad under tävlings t-shirten. Lite för varmt men helt ok. Vantar och pannband till så jag slängde ifrån mig efter 12 km.
Väl på plats fick jag veta att starten var försenad men jag hann aldrig börja frysa. Gjorde inga fartökningar eller löpskolningsövningar som jag brukar innan ett lopp utan hängde med den organiserade uppvärmningen lite halvhjärtat. Tänkte att jag spar på krafterna.
Ca 10:10 gick starten på den knixiga men vackra banan. Första milen gick i stan, runt strömmen och på Himmelstalundsfältet. Välbekanta områden. Jag visste att det skulle komma ett Strava-segment längs med strömmen så jag ökade på lite där (och tog kronan, dvs fick den snabbaste tiden på en viss sträcka).
Känslan var oförskämt bra förutom i baksida lår, inte att jag har ont där utan för att de är så spända. Tur att jag har massage och naprapatbehandling inbokat till nästa vecka. Det var ganska ensamt på banan och jag hade ingen aning om det var några snabba tjejer strax bakom mig. Och även om jag skulle sett några visste jag inte om de sprang milen, halvmaran, stafetten eller maratonsträckan. Så det var ingen idé att bry sig om motståndarna.
Vid 6 km blev det riktigt spännande, en kille kom mot mig med lätt panik i blicken och sa vi springer fel det är avspärrat här…. Jag sa att det kan inte vara fel eftersom jag för en gångs skull studerat bansträckningen innan och visste att vi skulle springa längs med strömmen. Vi fortsatte och klev över avstängningen. Strax därpå kom 6 km:s skylten och jag pustade ut. Första milen hade en hel del backar och tvära vändningar men i snitt höll jag mitt maratontempo på strax under 4:15 per km.
Nästa sträcka gick också genom välkända trakter, strax utanför mitt hem två gånger och genom Smedby där jag springer ofta då jag vill ha flackt. Jag visste att det skulle bli lite lättare bansträckningen men också betydligt mindre folk runt omkring.
Vid 12 km fick jag en gel av familjen.
Jag hade verkligen ett bra flow, tyckte inte jag behövde sänka tempot.
Vid 19 km träffade jag på familjen igen.
Nu var det bara nedför de sista 2 km. Och jag förstod att det inte fanns någon tjej strax bakom mig (det hade jag iof förstått långt innan).
Det var lite otydligt hur jag skulle springa in i mål så det blev nog ett lite längre lopp för mig då klockan stannade på 21,4 km. Nöjd med att springa under 1:30 (blev 1:29:28) och ännu nöjdare med att vinna min distans.
Alltid kul att analysera loppet efteråt. Vid 5-6 km var det backigt och jag stannade till då jag blev osäker på om vi sprang rätt. vid 15 km gick det uppför vilket förklarar att farten blev långsammare. I slutet glömde jag att stänga av klockan och de höga pulsen kan ju förklaras av spurt och oro för att sprungit fel.
Annars är jag nöjd med den jämna farten och att pulsen inte blev för hög. Jag skulle ju inte pressa mig, men det är lätt sagt innan.